Förlossningen

Igår kväll var jag lite känslig. Ni vet sådär gravidkänslig som man kan vara och sitta och gråta för det mesta. Det började med att jag satt och myste med Leo framför tv:n innan läggdags och jag började böla för jag var rädd för att han inte skulle veta hur mycket vi älskar honom. 

Hur ska jag få honom att förstå att han är de mest älskade som finns i hela världen och så kommer det vara hela livet? 

Älskade barn <3

Iallafall så skulle jag såklart göra allt mer känsligt och letar fram min förlossningsberättelse här i bloggarkivet. " När Leo kom till världen" finns under April 2012 om någon skulle vara intresserad. 

Den lyckligaste dagen i mitt liv. ALDRIG kommer jag glömma den stunden när jag för första gången fick upp Leo på bröstet. Precis då förstod jag meningen med allt i mitt liv. Allt har varit en väg dit. Det har alltid varit meningen att jag ska bli Leos mamma och det betyder allt. 

Om ca två månader ska jag gå igenom det här igenom och det känns helt otroligt.  

Det jag iallafall tänkte ta upp här idag är om jag är rädd för förlossningen pga vad som hände mig förra gången och svaret är nej, jag är faktiskt inte ett dugg rädd. Jag förstår att det finns inget som säger att samma sak skulle hända igen. Det pekar nog snarare mot att allt kommer gå enligt bokens alla regler denna gång eftersom det gick som det gick förra gången. 

Skulle det ändå bli tok så är det så och jag vet att allt blir ändå bra till slut. 

Jag mår inte alls dåligt av att tänka på den förlossningen, jag fick det underbaraste som finns i livet av den och skulle göra om det varje dag för resten av mitt liv om jag var tvungen. 

Men nog är jag fullt medveten om att när det väl är på g kommer jag vråla som en apa om hur dum i huvudet jag är som utsätter mig för smärtan en gång till. 

Visst att det är häftigt och jag är väldigt tacksam som får vara med om att föda fram mina barn men jag är icke en mamma som bäddar in hela upplevelsen i en rosa bubbla om hur fantastiskt det är för det är det EFTERÅT men under tiden så önskade jag mig döden hundra gånger om. Helvete vad ont det gjorde. Det tänker jag då inte sticka under stolen med. Tur det finns bedövning. Bedövning i alla dess former ska jag ha även denna gång. Förra gången skrek jag extra hela tiden så att det inte skulle finnas en chans att det tog slut på något sätt. ;-) 

Det har jag faktiskt funderat på... Varför vill man föda utan bedövning? 

Jag kan förstå att lustgasen kan vara obehaglig eftersom man blir groggy i huvudet av den och man vill ju vara med ( ingen fick röra min för jag älskade den! ) men varför ha så jävla ont om man inte behöver? Allt görs ju av och med kunniga och professionella människor. Nä, det där förstår inte jag. 

Jag ska ha extra, extra även denna gång! ;-) 

Kan jag lova! ;-)