Just idag är jag liten.

Vissa dagar är man stark, vissa dagar är man normal ( om det nu finns något sånt ) och vissa dagar är man lite mindre. Idag är jag liten, väldigt liten. 

Jag har ett barn som inte sover. Han har ett litet sömnbehov, så litet att jag inte alls hänger med. 

Jag ser människor på Facebook skriva om att det är så jobbigt när barnen kliver upp 07. 

Leo har aldrig sovit till 07. Leo har aldrig sovit en hel natt utan att vakna senast 05.30 och då är det den bästa natten vi någonsin haft. 

Just nu har vi sovit 30 min sedan kl 02.30. 

Måste man kliva upp 07 till sina vakna barn så är man kanske lite trött och behöver en kopp kaffe. 

En kopp kaffe hjälper inte mig. Hela mitt och Leos liv fokuserar runt vår sömn. Allt planeras efter hur vi ska sova. 

Hör jag ett ord till om faser och perioder så tror jag på riktigt att jag får en hjärnblödning. Min son har inte sovit sen han var 3 månader. 

Vi har provat allt och inget hjälper, varenda råd ni kan tänka er förutom 5 minuters metoden ( jag skulle aldrig lämna mitt gråtande barn då är jag hellre vaken för resten av mitt liv ) och inte vill jag heller att han ska sova borta. När han är på dagis så värker hela jag för jag saknar honom så mycket. Jag skulle aldrig klara en natt utan honom. 

Det är inte bara att man sover för lite som kan vara jobbigt. Det som är mest påfrestande är att det är hemskt psykiskt jobbigt att vara vaken mitt i kolsvarta natten, timme efter timme och att veta att det här är inte bara inatt utan vi ska göra om det här imorgon igen, sen även natten efter det. 

Sömnen styr oss totalt. 

En vän frågade mig för någondag sedan hur jag hela tiden orkar hitta på så mycket med Leo. Vi har en aktivitet varje dag, t ex så går vi på kyrkis 3 ggr i veckan. 

Det är inte bara för Leo jag gör det utan även för mig själv. Kan ni tänka er hur lång en dag är när den börjar 02.30? Vi måste göra något fram till lunch för att eftermiddagstuppisen ska fungera. 

Den fungerar inte heller hur som helst men vi har hittat ett sätt som fungerar. 

Mellan kl 12.30-16 kan vi inte vara någon annanstans än hemma och vi kan inte ta emot besök. 

För att Leo ska sova tuppis måste jag ligga bredvid honom. Flyttar jag på mig så vaknar han på en gång. Vaknar han är han omöjlig att få att somna om även om han sovit 20 min. 

Eftersom vi är uppe i stort sett varje natt så behöver även jag sova då så det gör mig inget att ligga där. Jag behöver också sova men såklart är det inte alltid kul att alltid behöva säga till människor att nej vi kan inte göra det och ses då för då ska vi sova. 

På dagis sover han 40 min. 

Jag har många gånger t ex åkt till stan och tänk att han somnar i vagnen. Icke! Då är min älskade 1,5 åring vaken hela dagen men tro mig att han ändå vaknar senast 05 dagen efter! 

Jag är inte en människa som vill hävda mig på något sätt och tävla med andra, inte gällande något utan anser att man ska vara ödmjuk. Saker som är jobbiga för mig kan vara lätta för dig och tvärtom. Jag kan inte säga till dig att du inte får tycka att din situation är jobbig för att jag har det värre. Din situation är kanske inte som din normala och såklart påverkar det dig. 

Men idag när jag är så där liten så känner jag inte för att vara så ödmjuk mot dom som får sova till 07. Ni är säkert trött men vet inget om hur det är att inte få sova. 

Idag vill jag kräkas rakt ut och det måste även jag få göra. 

Nu ska jag ta reda på täcket som jag precis hällde ut en hel kaffekopp över. Jag behövde tydligen det också idag tyckte någon där uppe.

Godmorgon.