Att gå eller inte gå

Nu har jag verkligen suttit i valet och kvalet. Jag funderar och funderar.
Jag vet vad jag vill och vad jag tycker är helt okej men nu är det ju så att folk alltid ska prata så mycket om allt så fort de får något att prata om.
Jag vet även att de personer som kommer tycka något om detta är människor, nej inte människor för det är nog inga killar som säger något utan det är tjejer som INTE har egna barn. På något konstigt vis är det alltid dom som har så mycket att säga om barn och dom KAN så mycket.

I alla fall så är jag bjuden på en fest i Juni. En fest som jag verkligen vill gå på och 75 procent av alla jag känner kommer vara där så jag vill, vill, VILL gå. Jag vill även dricka ett glas vin när jag går på den där festen, eller kanske två, kanske till och med tre.
Min son kommer då vara 7 veckor och ska vara hemma med sin pappa som älskar honom exakt lika mycket som mig och kan ta hand om honom på precis lika bra sätt som jag tar hand om honom.
Vet ni att han till och med var med och gjorde honom precis lika mycket som jag var och har alltså 50 procent av ansvaret men det ni är det nog ingen som kommer tänka på när det ska klagas om att jag tänker gå på fest.

Jag har suttit hemma nu i 10 månader. Jag har insett att mitt umgänge innan jag blev gravid bestod mycket av att man gick ut tillsammans för jag har inte haft en enda människa som har ringt och velat umgås med mig på helgerna sedan den dagen jag inte kunde dricka ett glas vin på en lördagkväll. Förutom Helena som frågade om jag ville följa med ut ändå en kväll <3
Jag har gått upp i vikt och fått köpa kläder som man får på sig och inte efter vad som är fint. Jag har inte orkat fixa mig fin på flera månader för jag har inte kännt mig fin, jo gravidfin men inte fin för att jag är jag utan det var bara för att jag var gravid. En vandrande mage har jag varit i 9 månader.
Igår var det första gången på evigheter som jag målade naglarna och jag längtar till att få klä upp mig i mina vanliga kläder igen, sminka mig, locka håret och ta på mig klackar.

Nu är jag med min son 24/7 och jag älskar honom så att hjärtat brister på mig. Jag har han på armen i stort sett hela tiden. Han är allt jag tänker på och hans bästa kommer i första hand. Jag får alltid äta kall mat för på något konstigt vis så lyckas alltid Leo bli hungrig exakt samtidigt som min mat är klar.
Jag har förvandlats till en bläckfisk som klarar allt samtidigt som jag har en bäbis på armen och jag kan även sova sittandes för jag har en groda på bröstet då.
Jag gör allt i min makt för att vara VÄRDLENS bästa mamma åt Leo och jag tycker att jag lyckas ganska bra även om jag tänker lämna honom till hans pappa i några timmar om några veckor.

Men vill ni prata om det så var så god.