04.44

Då var det morgon i detta hem. Jag trodde så klart att lilleman ville somna om sedan igen efter att han ätit för vi brukar i stort sett aldrig kliva upp före kl 08.
Tji har då jag fått flera gånger om. Jag har ALDRIG haft en sådan vaken bebis som jag har haft hitills idag. Mysigt är det så klart för han är så glad och vill mysa med mamma.
Jag provade ändå att lägga honom i vagnen nu för han har varit uppe i 4 timmar och det är jätte länge för honom men nej, nej, han ligger klarvaken och jollrar med sin snutte. Förresten så är det första gången han har brytt sig om den överhuvudtaget.
Det är nog så att min bebis blir större och större. Usch vad fort tiden går!
På ett sätt känns det som att han kom för en vecka sedan men på samma gång så känns det som att han alltid har funnits. Jag kan knappt minnas livet innan honom, var det ens ett liv?

Nu verkar det som att han har somnat ändå... Frågan är då om jag också ska gå och lägga mig igen eller om jag ska passa på att duscha. Går jag och lägger mig igen så kan jag förmodligen inte hitta på något idag för man vet inte om man får någon tid till att duscha senare eller klä på sig nästintill.
Bättre jag fixar mig så ska jag ta en vända på stan med Helena, min bästa <3

Det är inte bara ens vanliga morgonvanor som bestäms av en 54 cm lång människa när man får barn. Ditt liv blir helt annorlunda. Så mycket mer annorlunda, på alla vis, på alla sätt men framför allt så blir det så mycket underbarare.
Jag säger ändå inte att det är lätt att få barn. Jag hade ALDRIG i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig den omställningen som blir. Jo, kanske på det fysiska men inte på det känslomässiga planet.

Första två veckorna var jag över allt med mina känslor. Jag var så rädd, så rädd och kunde inte få ihop mig själv till en enda bit. Jag kände mig som en stor geléklump av känslor som liksom ville flyta ut överallt. I samma sekund som Leo föddes så kom den största av alla kärlekar till mig, obeskrivlig, kravlös och utan slut. Med den så kommer också rädslan, först då insåg jag vad ordet rädd står för.
Tänk om jag förlorar honom?
Jag var så rädd, så rädd och grät nästan konstant. Jag förstod nu att jag aldrig tidigare varit orolig över något som var värt att oroas över för det här är ORO.
Vi kokade flaskor, vatten som galningar och ville sterilisera hela vårat hem nästintill. Jag fick panik på stan en dag för jag tänkte på alla äckliga bakterier som finns. Tänk om Leo blir sjuk?
Jag vågade inte somna på kvällarna för att jag var rädd att han skulle sluta andas. Vi har ett andningslarm men det har en indikator som blinkar så jag låg och stirrade ihjäl mig på den även fast jag visste att den piper om något händer.
Jag kan ärligt erkänna att jag ett tag tänkte att jag kommer aldrig kunna slappna av mer i hela mitt liv. Jag kommer för alltid vara ett nervvrak om jag ens överlever eftersom jag aldrig tänker sova mer.

Men tiden gick och nu när jag sitter här 6 veckor senare så känns det som att jag aldrig har gjort något annat än att vara mamma. Jag har börjat lära känna min prins och vet att världen inte rasar samman om han gråter för han vill förmodligen bara ha mat eller att jag ska mysa med honom.
Jag vet ju även att det är så att människor går faktiskt inte bara och dör hur som helst för att man tittar på dem eller för att de ha en torrfläck på benet och vet ni vad, det gör faktiskt inte bebisar heller.

Under dessa två veckor så tänkte jag ofta på vad Prins Daniel sa till pressen när Estelle föddes:
-Mina känslor är lite all over the place.
Det var precis så jag kände och det är inget konstigt alls att man känner så när man är nybliven förälder, det är kroppen som gör det, reagerar.
Oavsett om man har rött eller blått blod.