Igår var jag och fikade med en god vän till mig och denna gång så handlade mycket av våra samtal om barn. Blir lätt så när jag har 6 veckors bebis bredvid mig ; )
I alla fall så frågade hon hur man helt plötsligt en dag kan det här med barn.
Blir du mamma även i tänket och handlingar samma sekund som bäbisen kommer ut eller är det så att det är bara ett namn som du får?
Jag tycker absolut inte att det var så enkelt som man kanske har hört tidigare att det kommer när du blir mamma, då vet du. Nej, ni hur skulle jag veta precis vad Leo ville på sekunden. En bebis är inget man köper på affären med en bruksanvisning. Bebisen är en person som redan vet vad han vill och vad han inte tycker om osv och jag som mamma kan inte komma och tro att jag vet vad han vill och att han ska rätta sig efter mig. Han VET vad han vill och det är JAG som ska rätta mig efter HONOM.
Mamma och Pappa är ett namn. Vem som helst som har jufsat på någon kan bli detta till namnet, det är ingen konst utan det är bara jufsa på.
Att sedan verkligen leva upp till namnet är en helt annan sak och det var inte så att jag satt där på BB och hade blivit en uppslagsbok av hur man tar hand om ett barn.
Det var faktiskt snarare så att när vi kom hem så satt både jag och Joel och undrade hur gör man nu? Hur mycket ska han äta, hur ska man göra med blöjan när han bajsar precis hela tiden och det är en omöjlighet att ha en blöja ren längre än 2 minuter, hur i hela världen ska vi klara att hålla denna varelse vid liv? ( Dom första dagarna trodde jag nästan att han kunde gå bort för oss för att jag tittade på honom.)
En dag så upptäckte Joel att det var lite blod som kom från navelsträngen, jag bröt ihop och satt på golvet och tänkte att ja, det var ju så, jag kunde inte ta hand om honom för nu förblöder han.
Som tur var så var moster Erika här och tittade på den och hon var helt lugn ( som är mamma åt en femåring) och sa att det är ingen fara. Den håller på att lossna.
Så, det jag vill komma fram till är att man kan inte alls, man känner sig hjälplös många gånger och framför allt värdelös för hur kan jag inte kunna det här? Är det något fel på mig eftersom alla andra verkar veta allt så bra? Nej, det var verkligen inget fel på mig utan vi står alla på ruta ett från början men man LÄR sig och det blir mer och mer för varje dag. Vi gör alla olika för alla barn är olika men oavsett vad så är DU alltid världens bästa mamma/pappa åt just ditt barn.
Jag insåg efter ett tag att jag inte kan sitta och googla allt möjligt som jag gjorde ( jo, det är mycket som är bra att googla också) och jag kan inte ta alla råd från alla man får för INGEN kan ta bättre hand om Leo än vad jag och Joel kan.
Min mamma är världens bästa mamma åt mig, Joels mamma är världens bästa mamma åt honom, du är världens bästa mamma åt ditt barn och jag, jag är världens bästa Mamma åt Leo.
Och är det något jag har lärt mig av det här så är det att man aldrig blir för stor för att behöva världens bästa mamma. Även om jag är mamma nu så behöver jag min mamma som tar hand om mig och jag kan inte räkna på två händer hur många gånger vi har ringt till min eller Joels mamma om alla möjliga konstiga saker. Dom har svarat och lugnat oss och med tiden så ringde vi mer sällan och idag så är det vi som vet hur Leo vill ha det eller inte ha det.
Det är inte någonting som vi blev en dag för att Leo föddes utan jag och Joel har fått arbeta oss fram, tagit reda på saker och lärt känna våran älskade son och först då blev vi världens bästa föräldrar.
Precis som min mamma är eller precis som du är till ditt barn <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar