Alzeimers

Jag måste ha fått den sjukdomen.
Nog för att jag alltid är lite "virrig" och aldrig riktigt har koll på vart jag har telefonen, nycklar osv men den här dagen är helt otrolig. Oftast har jag ändå alla dessa saker i väskan, en ganska stökig sådan emellanåt men jag brukar till slut finna det jag söker.

Även idag så fann jag men dagen har varit på följande sätt.
Det börjar med att jag tar ut telefonen till hallen för att lägga den i väskan,  ta på mig skorna och cykla till jobbet. Jag kommer till jobbet och min telefon är spårlöst försvunnen. Jag letar och vänder upp ner på väskan men den är inte där. Jag ringer och inget svar. Jag hade stängt väskan riktigt också så att jag inte skulle tappa den.
Ja, ja. Jag får se om man överlever tänkte jag ; )
Kommer hem och kollar i hallen, inte här heller. Går in i köket och där ligger den på laddning. Jag har absolut inget minne av att jag har varit och lagt den där. Inte heller att jag har tagit fram laddaren som jag brukar ha i en kökslåda.

Dagen fortsätter och jag ska laga mat. Det räcker nog med ett baconpaket tänker jag och så jag ska nog lägga tillbaka ett i kylen. Det räckte inte så jag måste ta fram ett till. Finns inte i kylskåpet. Men vad i hela helvete tänkte jag. Jag kan inte vara så dum att jag har slängt det? Nej, det hade jag inte heller men däremot så hade jag lagt in det i skafferiet.

Mamma kommer hit och åter igen kan jag inte hitta min telefon. Mamma ringer till den så att vi ska kunna höra vart den ligger. Vi hör ett svagt, svagt ljud. Jag måste ha den i gästrummet säger jag som är stängt. Melissa får vara där när mamma och hundarna är på besök för Melissa och Zlatan är inte bästisar direkt. Jag går in och kollar men nej, nej, nej. Den är inte här. Vart låter det ifrån?
Det här är helt sinnesjukt men jag hittade den i Joels garderob. Varför jag har lagt den där?
Jag har absolut inget svar på det.
Jag har inga ord för denna dag.