Förut hade jag alltid miljoner saker i görningen med flera jobb och ändå hann man med kompisar, hemmet, familj och allt. Nu jobbar jag bara nätter och ändå så hinner jag inte göra något, eller hinner och hinner. Det är snarare att jag inte orkar. Finns ingen vilja. Jag orkar inte gå på stan, jag orkar inte städa osv. Men hur orkade jag och hann allt förut?
Igår var jag jätte ledsen och grät, för vad egentligen har jag ingen aning. Jag grät för att jag orkade inte laga middag, inte ville städa. Hur löjligt som helst. Vi åkte då hem till moster också passade jag lilla Alwa en stund. Även om det bara var en liten, liten stund jag gjorde något annat så blev jag mycket, mycket gladare.
Jag inser att det är helt enkelt så att jag har alldeles för lite att göra och det leder då till att jag inte orkar göra något alls. Jag isolerar mig, sitter hemma själv tills Joel kommer från jobbet. Inbillar mig att det är den enda ljuspunkten som finns i mitt liv. Skärpning, jag förstår väl egentligen att det finns så mycket mer!
Idag har det varit fart på mig, ringt massa samtal som behövdes ringas, även en sådan sak är världens jobbigaste för mig vissa dagar. Jag ska, jag ska, snart, imorgon, nästa vecka. Jag har nu stor städat, badrummet glänser och se, fast jag gjort det så är jag inte ett dugg trött. Jag är glad och pigg. Precis som Mikaela brukar vara.
Skärpning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar