Ibland så kommer det in människor i ditt liv som bara betyder så mycket. Redan från början och dom behöver inte göra något annat än att bara finnas.
Uppsatsen skulle in idag och jag satte mig, sista dagen i sista stund och skulle börja skriva. Det går inte tänkte jag och sprang på toaletten och kräktes. Satte mig i soffan istället och stortjöt som ett barn. Känslorna är omöjliga att kontrollera för tillfället.
Joel har till och med börjat röka igen så det kanske förklarar läget på mina hormoner här hemma.
Jag skickade sms till Helena att jag ger upp. Jag får göra en omtenta, jag kan inte skriva ett enda ord. Hon ringer upp och jag bölar ännu mer men bara genom att prata med henne och gråta av mig en stund så får hon iallafall mig till att försöka skriva lite så jag i alla fall kan skicka in något och bara få en komplettering istället för en omtenta.
Jag torkar tårarna och sätter mig.
Jag skickade precis in 3 sidor. Dom är absolut inte i en A klass, dom är nog inte ens i E klassen men jag gjorde det iallafall.
Jag är orolig ibland för hur jag ska klara av både skolan och bäbisen sen när jag blir mamma. Jag kanske kommer måste ta ett studieuppehåll men det ger mig ännu mer kraft att kämpa för jag vill stå där och få mitt examensbevis samtidigt som Helena.
Vi ska klara det, så är det bara!
Tack för att du finns <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar