Ja, ni mina vänner och läsare.
Ni som känner mig vet att allt tokigt kan hända mig. Det är ju bara så typiskt att inget kan ske lätt och normalt.
Igår skulle jag åka ner på stan för att träffa mamma gruppen och jag struttade iväg till bussen. På vägen så känner jag att oj, nu kom det något, det här känns konstigt och jag måste handla skydd när jag kommer ner på stan.
Väl nere på stan så är det ganska kört. Självklart har mitt vatten gått när jag är på stan.
Ganska genomblöt får jag ringa till Joel så han kan komma från jobbet och hämta mig och vi åker upp på förlossningen.
På förlossningen så måste dom undersöka om det verkligen var fostervatten som kommit. Det enda som går i min skalle då är att skjut mig för i helvete om jag har pissat på mig nere på stan!
Jag kan vara lugn, det var mitt vatten som gick.
Sedan så är det inget mer. Värkarna startar inte så vi väntar och väntar. Tiden sedan igår har varit den allra längsta i mitt liv. Två gånger idag har vi varit in och gjort kurva på bäbisens hjärtljud och han mår alldeles prima och verkar inte ha en enda plan på att komma ut.
Eftersom vi bor så nära så kan vi vänta hemma och slipper sitta på sjukhuset i alla fall.
Det är ganska komiskt att jag hela tiden har sagt att jag kommer få för tidigt och nu blir han tre veckor för tidig. Kommer han i morgon så är det 36 plus 4 och då räknas han som för tidigt född men läkarna har sagt att dom inte tror att det ska vara ett problem. På tisdag så skulle det vara räknat som en fullgången bäbis så det är bara onödigt att oroa sig.
Nu ska vi kika på Let´s Dance och hoppas att värkarna startar snart. Aldrig trodde jag väl att jag skulle längta så mycket efter att få ha ont ; )
Nästa gång vi hörs så är han förhoppningsvis här i alla fall, min lilla prins <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar