När Leo kom till världen

Innan jag fick barn så hade jag fått den romanstiska synen av bäbisar och förlossningar att det var något som enbart var lyckligt. Man är gravid och känner spakar, berättar för alla om allt även om folket inte ens är intresserade, huvudsaken är ju att jag som är gravid får prata om det. Sedan i alla fall så kommer det en dag när vattnet går eller värkarna startar också tar man sin packade väska också far man upp på förlossningen, badar lavendelbad, andas lustgas och blir på fyllan för första gången på nästan ett år och sedan så föder man fram ett barn. In på BB och vara där en natt eller två för att sedan åka hem, ta emot besök och springa på 24:an för att dricka Kaffe Latte. 


Så här blir det säkert för många människor och jag önskar så att min historia också var så men det kommer den inte vara.
Jag har velat fram och tillbaka om jag ska berätta om hur det gick till när min älskade son Leo kom till världen.
Detta kan vara hemskt känsligt och läsa och jag rekommenderar inte att ni som är gravida och ännu inte vet hur det är att föda barn och inte förstår att det som hände mig inte är något som vanligtvis händer fortsätter läsa.
Kanske är det för mycket och jag kommer kanske ångra det men skriva är mitt sätt att få rätsida på saker och jag har även blivit tillsagd att jag måste få ur mig det jobbiga och förstå att det är över nu. Allt gick bra och nu är det dags att bearbeta det som hände men sedan börja leva.


När Leo kom till världen
Som jag redan har berättat om så gick mitt vatten i torsdags, 19/4 när jag var på väg ner på stan för att träffa mina vänner i mammagruppen. Jag blev väldigt chockad, spänd och förväntasfull. Vad ska hända nu? Kommer han nu? Älsklingen hämtade mig och vi åkte upp på förlossningen där det konstaterades att det var vattenavgång. Jag hade fortfarande inte fått några värkar så det var bara åka hem igen och vänta. På fredag morgon fick vi komma tillbaka för att ta en CTG kurva och se så att skrutten mådde bra och hur mina sammandragningar såg ut. Allt såg bra ut så det var bara åka hem och vänta igen men nu fick vi i alla fall veta att händer det inget innan kl 08.00 lördag den 21 så skulle jag bli igångsatt.
Väl hemma så sätter jag mig och läser om igångsättningar och gråter halva natten och är halvt hysterisk över vad som nu ska hända mig. Det var ju inte så här det skulle gå till!?


På lördag morgon så kommer jag direkt in på en förlossningssal och vi väntar på doktorn som ska bestämma sig för vilken sorts metod som är den mest lämpliga för just mig vid igångsättning. Till slut så blir det bestämt att det ska vara värkstimulerande dropp.
Det finns inte så mycket mer att säga om denna dag än att det hände absolut ingenting mer än att jag fick några små värkar men de stannade hela tiden av. Kl 23 kommer en barnmorska in för att berätta att Doktorn bestämt sig för att avbryta igångsättningen och börja om dagen efter. Jag blir jätte, jätte ledsen, gråter och vill åka hem. Jag sätter mig upp i sängen och då, SPLASH!
Mitt vatten hade redan gått men man har mycket mer och nu kom det som var "kvar" och det bara forsar ur mig samtidigt som värkarna startade med sådan kraft att det enda jag visste var att skrika rakt ut nästan. När jag har hört om värkar så "ska" det starta med att det är lite svagare som sedan stegrar. Mina startade med en sådan käftsmäll att jag inte trodde att jag skulle överleva en enda minut till. Jag börjar direkt vandra som en galning inne på salen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag ville enbart krypa ur skinnet och försökte med lustgasen men jag kunde inte ens vara så pass lugn att ta ett enda normalt andetag utan fortsatte mitt vankande. Redan efter en timme så får narkosen komma och ge mig ryggmärgsbedövning ( Kvinnans gåva från Gud ). Efter den så kan jag till och med lägga mig ner och vila fram tills på morgonen.

På söndagen så har jag legat i "förlossning" över 24 timmar och mina värkar måste återigen stimuleras med dropp för jag öppnar mig inte.
Det som sedan händer är en vad som skulle kallas som en normal förlossning som bara tog väldigt lång tid.


Det som blev så svårt för mig är vad som hände sedan, efter att jag äntligen fått upp den vackraste gossen på bröstet. Både jag och Joel gråter hejdlöst av lycka över vår son, han som vi har väntat på. Han är här!

Nu var det bara moderkakan som skulle ut och vi väntade på att det var dags för mig att krysta ut den. Den kommer inte fast barnmorskorna gör vad de kan för att "hjälpa" den. Till slut upptäcker de att den sitter fast i livmoderhalsen och det som behövs är att man drar ut den. Jag är fullt vid medvetande och ligger där lugnt och myser med min son när jag förstår att navelsträngen har lossnat från moderkakan och barnmorskorna förklarar att Doktorn kommer komma för att titta på det. Doktorn kommer och personalen ber mig ta ett andetag i lustgasen.

När jag försvann
Jag känner att jag försvinner djupare och djupare bort och jag vill till Joel och Leo. Jag hör ju hur människorna pratar men jag kan inte nå dem. Jag hör att det är en ballong som blåser luft ifrån någonstans. Det är ju i mig luften kommer? Jag försöker skrika, slå bort luften för jag vill andas själv men det går inte. Vart är jag?
Till slut så lugnar jag mig för att jag förstår att det spelar ingen roll vad jag gör, jag är borta nu. Jag vill inte vara ifrån min Joel men nu är det så och jag tänker på att jag hann i alla fall ge honom Leo. Jag gav honom den största gåva man kan ge.


Tillbaka till er
Jag vaknar upp.
-Vart är Joel? Vart är min son?
-Dom sitter här bakom Mikaela.

Det som har hänt är att när navelsträngen lossnade så det blev det en helt öppen blödning i mig och jag förlorade hemskt mycket blod så därför behövde doktorn få ut den fort och eftersom jag redan förlorat så mycket insåg man att jag aldrig skulle klara mig ner på operation så därför gjorde man detta ingrepp på mig fortfarande "vaken" fast med lustgasen som var uppdragen på högsta så jag var vid medvetande men totalt borta.
Tyvärr under ingreppet så upptäcks det att jag fortfarande blöder stora mängder och det är för att utan att veta varför så har jag haft två moderkakor och det sitter en till som blöder, fast, uppe i ett hörn i livmodern.
Nu finns det absolut ingen tid till att ta mig till operation så även denna tas bort för hand.

Jag var aldrig "nära" döden eftersom det som gjordes gjordes därför att det var det säkra alternativet. Det är bara hemskt, hemskt sorgligt att jag fick sådan "snetädning" av lustgasen att jag trodde att jag dog.

Jag fick sedan veta att när dessa beslut togs så uppskattades det att jag hade förlorat 1 till 1,5 liter blod och det ansågs vara alldeles för mycket. I dag vet de att jag förlorat ca 2,5 liter.

Personalen på förlossningen och BB är så underbara änglar att jag inte har ord för dem. Jag vet att de handlade efter vad som ansågs bäst, vad som VAR det bästa och jag kommer aldrig anklaga dom för att  jag har upplevt detta. Hela situationen är ett stort övergrepp men personalen är inte förövarna.
Dom har samtalat med mig flera gånger per dag nu och jag ska få komma tillbaka när jag mår lite bättre också ska vi gå igenom journalen riktigt så att jag får allt förklarat för mig.
Det är så jobbigt att inte veta vad som har hänt. Jag vet att bland det första jag frågade när jag "vaknade" till var att jag undrade om Joel sett vad som hände mig eller om han hört det.
Det enda jag kunde tänka på var och är mina älskade killar. Förut hade jag en min Joel, men nu har jag två för även Leo finns.

Idag ville jag åka hem eftersom jag vill bort från sjukhuset då jag fann att jag inte blir bättre av att gå i en "sjuk" miljö och drälla runt och fundera och analysera saker hundra gånger om så nu är jag hemma med min anemi ( Blodbrist) och yrar runt här som en höna vissa stunder. Joel fick inte bara Leo att ta hand om, han fick mig oväntat på köpet också ; ) Vit som ett spöke och minne som en gås för tillfälle.

Jag sörjer att detta hände mig, jag är jätte ledsen och arg och det kommer jag nog vara under en lång tid fram över men jag kämpar varje sekund med att inte tänka på vad som KUNDE ha hänt och fokuserar istället på hur det faktiskt blev.
Jag finns kvar, jag lever och bredvid mig har jag min älskade Joel och våran vackra son Leo.

Jag Älskar Livet