Kvart i sju som vanligt tyckte Zlatan att det var dags för syrran att vakna. Vi klädde på oss och ut på en promenad. Där möter vi x antal människor och jag fick mig en tankeställare. Inte en enda av dom sa hej. Inte för att jag heller brukar heja hej vilt på främmande människor men jag vi möts på samma trottoar i ett bostadsområde och då tycker jag lite grann att man ska göra det. Framför allt kan man väll dra på smilbanden lite eftersom jag har världens sötaste hundar med mig men inte ens att någon log när Zlatan stod där och stolt skulle visa upp sin pinne han hade hittat. Varför kan man inte vara lite tvärtom istället och försöka vara glad och se lite ljust på saker och ting.
Den lilla hunden är helt överklycklig över en pinne, kanske har jag något litet, simpelt som ändå gör mig också glad?
Nej, nu myser jag med dom istället för dom vet då hur man får syrran att le : ) <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar