Jag och dessa sjukhus

Jag kan inte säga en precis ålder nu men i allafall så var jag och lillebror stora nog med att styra och ställa och få mamma att göra som vi ville så jag gissar på att jag var runt tolv år eller så.
Iallafall så hade Putte sett på tv antar jag om cancer och han hade ett födelsemärke på ryggen så nu hade han självklart cancer.
Jag och Putte hängde alltid ihop när vi var liten, självklart så slogs vi som tokar emellanåt men den som skällde på den ena av oss fick akta oss för då stod vi som enad front.
Detta ledde så klart till att jag också letade upp ett födelsemärke och gapade och skrek att mamma måste ta oss till en doktor innan vi båda barn dör av cancer.

Sagt och gjort hon tog oss till doktorn och vi hade så klart inte cancern men doktorn tyckte ändå att han kunde ta bort dessa födelsemärken eftersom vi var SÅ oroliga. Han sätter igång och drar in maskiner och startar igång värsta proceduren och både jag och lillebror stirrar med stora ögon på allt.
-Gör det ont?
-Nej, nej det här gör jag på små barn!

Putte ställer sig upp:
-Nej, nu måste jag på hockey träning.
Där var han ute ur rummet.

Bara jag kvar.
-Aldrig!
Och jag springer och springer.

Stackars mamma sitter kvar där med doktorn utan barn som absolut måste ta bort födelsemärken innan dom dog av cancern. Hon ville nog sjunka genom jorden.
När mamma äntligen kommer i fatt mig så skriker jag bara aldrig, aldrig. Han får aldrig röra mig!

Detta förklarar ganska precis hur rädd jag är för allt som kan göra ont. Jag är livrädd. Jag har även i vuxen ålder, vid ca 25 år sprungit ut från ett operationsrum för att läkaren ansåg att jag inte behövdes sövas utan kunde vara vaken. Ja, aldrig i hela mitt liv sa jag och sprang för livet.

Men nu så är det ju så att jag inom 10 veckor ska föda ett barn. Jag har varit lugn ända fram till nu men nu är jag LIVRÄDD. Satan vad rädd jag är rent ut sagt. Jag vet att i stort sett alla kvinnor gör det och många flera gånger om men jag är på riktigt rädd för att jag ska vara den första som inte kommer klara det.
Jag kommer ligga där och gråta och bete mig som ett barn. Det går inte, det går inte.
När det är som värst så vet vi ju alla att jag kommer ligga där och vråla:

-Ta hit mamma, hon får göra det åt mig!